Fredag 24 juli

Får väl ta hela historien från början. För er som inte vill läsa ingående detaljer om förlossningen så är mitt råd, sluta läs, NU!

Var på överburenhetskontroll på förlossningen i söndagsmorse. Alla prover och kurvor såg bra ut, förutom att det vid ultrljudet visade sig att det fanns väldigt lite fostervatten kvar. Därför bestämdes att vi skulle komma tillbaka på måndag morgon för igångsättning. Jag var öppen två-tre centimeter och läkaren gjorde en hinnsvepning (aj!) för att försöka lura igång förlossningen. Vi for hem och försökte förbereda oss på bästa sätt, det blev plötsligt väldigt "verkligt" att vi snart skulle bli föräldrar. Jag fick lite "-Hjälp jag måste föda"-panik. Försökte att sova lite på eftermiddagen då jag misstänkte att det skulle bli svårt under natten.
Fick rätt på den punkten då jag vaknade klockan halv tre. Halv åtta kom vi till förlossningen och de gjorde samma undersökningar som på söndagen, urinprov, blodtryck, ctg-kurva. Vid 09:20 tog de hål på fosterhinnorna och jag var då öppen fyra centimeter. Vid elva kopplade de på värkstimulerande dropp och då hade jag redan börjat få ganska onda värkar. Någon gång vid fyra gjordes en ny undersökning och då hade jag öppnats fem centimeter, alltså en centimeter till på fem timmar! Kändes helt hopplöst. Hade jäkligt ont men överlevde med hjälp av lustgasen. Någon gång vid fem fick jag ryggbedövning och det var rena himmelriket efter det. Var uppe och gick, fikade och kände mig som en ny människa. Hade varit otroligt trött innan det.
Framåt kvällen så hjälpte ju tyvärr inte bedövning längre eftersom barnet trängde längre och längre ner. Började bli ganska trött och hade väldigt ont. Framåt midnatt tror jag, var ju inte helt med på vad klockan var hela tiden så tyckte barnmorskan att mina värkar avtog, trots att de ökade droppet hela tiden, jag fattade ju ingenting för jag tyckte att det gjorde ondare och ondare. Barnmorskan försvann och kom tillbaka med en läkare, jag började bli lite orolig att något var fel. Låg där i min "smärt-dimma" och hörde hur de pratade om sugklocka, kände mig ganska maktlös eller hur jag ska förklara. Hade fruktansvärt ont. Det beslutades att de skulle använda sugklockan för att få ut barnet. Jag hade aldrig fattat att det skulle göra så otroligt ont att använda den, det var något fruktansvärt. Och mitt i allt när jag ligger där och vill dö typ så hör jag läkaren säga "-Har vi ingen större sax?" och jag tänker att "-Den jävlen tänker klippa upp mig också..." Dock kände jag inget av själva klippet, det var så mycket annat som gjorde ont då. I alla fall efter fyra dragningar så kom den oerhört befriande känslan när jag kände hur bebisens kropp drogs ur mig och den värsta smärtan försvann. Klockan var då 01:37. Upp på magen kom bebis i några sekunder, navelsträngen två varv runt halsen. "-Här kommer han.." sa läkaren, sen tittade han efter vad det var och ändrade sig "..hon". Minns att jag frågade "-Är det en flicka?" fick till svar ja, tittade på Magnus och sa "-Det blev en flicka". Sen sprang en barnläkare och Magnus och några fler (kändes som det var hur många som helst i rummet) i väg för att ta hand om vår dotter. Hon var tagen med återhämtade sig vädligt snabbt och efter en stund kom Magnus tillbaka med henne och la henne på mitt bröst. De utförde en del syslöjd i mina nedre regioner, vi fick firar-fika och vid kvart över fem på morgonen fick vi vårt rum på BB.

Väldigt omtumlande upplevelse och jag hann helt glömma bort varför jag var där när jag låg i alla smärta.
Den 21 juli, 17 dagar över tiden, 52 cm lång, 3380 gram "tung" kom hon äntligen till oss, finaste tjejen man kan tänka sig, vår dotter Amanda.

     

Vi kom hem från BB i går och det känns bra, vi har till och med orkat med några korta besök, vi sa att vi inte tänkte ta emot några besökare den första veckan. Men det är ju såklart dagsformen som avgör, det blir ganska tråkigt att bara mata, sova, byta blöja med hela dagarna, så lite besök kan göra det roligare.

Lillan är precis nymatad, hon äter varannan timme, så nu ska jag passa på att fixa lite middag innan det är dags för nästa omgång. För övrigt måste vi lära henne att ligga ensam, just nu vill hon nästan bara sova om hon får ligga på min eller Magnus (helst pappas faktiskt) mage och det blir ju lite jobbigt för oss att sova så, man sover inte helt avslappnat. Men allt har väl sin tid.

/M


Kommentarer
Postat av: Marika

Ett jättestort grattis till lilltjejen!! :)

2009-07-24 @ 19:23:06
URL: http://marikakehusmaa.blogspot.com
Postat av: Marja

Tack, så mycket! :)

2009-07-24 @ 20:37:13
URL: http://marjasoder.blogg.se/
Postat av: Madeleine Mattsson

amen gissa vem som lipar värre än en bebis,,,vilka lyckokänslor jag får av din berättelse!! Man är som med i rummet! vad fiiiiiin hon eeee! GRATTIS GRATTIS OCH ÅTER GRATTIS!! nu ska jag läsa igen! Vad duktig du är att skriva! Kram Madeleine

2009-07-24 @ 23:10:38
URL: http://mattssonmadeleine.blogg.se/
Postat av: Dryden

Fan vad skönt att allt gick bra! Stort grattis till er! :)

2009-07-24 @ 23:13:19
URL: http://www.dryden.se
Postat av: Robert

Stort Grattis till er! :D

2009-07-25 @ 03:16:02
URL: http://www.robertryden.com
Postat av: Charlotta

Guuud, jag kommer förmodligen aldrig kunna sluta grina!! Vilka lyckokänslor man får av att läsa det här!

Som Madde skrev, det känns som man är med i rummet... Åååh, tänk att få hålla i den söta, söta tösen! Ooh, nu grinar jag ännu mer! :-D

Ta hand om er!

Kramar!

2009-07-25 @ 20:52:46
URL: http://urlottassynvinkel.blogg.se/
Postat av: Marja

Tack så mycket för alla gratulationer! Kramar!

2009-07-25 @ 20:58:32
URL: http://marjasoder.blogg.se/
Postat av: Calledonien

Jättegrattis till er alla tre!

Även vi har ju erfarenhet utav sugklockan på Östersunds förlossning och det verifieras att det inte är världens roligaste apparat. ;)



Önskar er all världens lycka!

Ta hand om er. :)

2009-07-26 @ 00:14:01
URL: http://calledonien.blogg.se/
Postat av: Catrine

Stort grattis till er superfina tjej! Kul att läsa om förlossningen, jag kände igen känslan att inte riktigt vara vid "medvetande" pga smärta och har faktiskt en del minnesluckor, misstänker att det berodde på lustgasen... Vi längtar till vi kan träffa er alla tre. Hälsningar från Catrine Magnus och Åke

2009-07-26 @ 20:37:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0